16 Dec
Datan e på lagning, vilket gör att man får skriva allt på papper så länge.
I går kom man hem från ännu en 2 dagars spa-kryssning till Helsingfors med Rolle.
Det var mest sova, bada och äta denna kryssning gick ut på.
Men jag tror vi behövde det båda två.
Så halv tio lade vi till idag, och då var det fullt race igen.
Jag pratade med Niklas R och sa att jag skull försöka hinna till hans medalj utdelning.
Jag visste att det var på Armemusét, men var de låg hade jag ingen aning om.
Så på T-banan hem sätter jag mig framför den här reklamen.....
Tror det kunde vara ett tecken på att jag skulle åka
Och där stod ju adressen å allt, så nu fanns det inga ursäkter :)
Hem dumpade packningen å gjorde sig i ordning.
Drog till Flirt Fashion på Drottninggatan för att styra upp lite saker å ta en sista fika å snacka lite skit om livet innan man drar.
Vidare till Östermalm å Armémuseumet för att kolla när en polare skulle ta emot medalj efter avslutat uppdrag i Afganistan.
Å snökaos råder ju i sthlm för tillfället. p>
Det vräker ner snö, som sedan blåser i sidled rakt in i nyllet.
Vilket gör att man blir både iskall å blöt, och mina fina lockar hänger efter en stund helt raka och bara droppar.
Jag tittar mig omkring på alla människor som är samlade.
Det är människor i alla åldrar som står där och trampar, de väntar ivrigt på att äntligen få hem sin älskade barn, barnbarn, sina syskon, sina föräldrar sina älskade.
Alla står där och väntar på att få se en skymt av sina egna.
Klockan är snart 13.20, snö kaoset gör att sermonin är lite försenad.
De sista gula travel bussarna som kört soldaterna från Kungsängen, där de spenderat de sista 2 dagarna sen de kom hem från afganistan, har nu åkt sin väg.
De stora grindarna stängs nu igen av några andra soldater som sedan står å vaktar dem.
Och efter en stund börjar alla soldater komma ut och ställa upp sig i sina led, och här pratar vi inte lite soldater.
Det är några som sitter i rullstol å saknar någon kroppsdel, och vi vet oxå att alla inte fick komma hem till sina nära och kära.
Jag tänker på dem och tycker det är otroligt sorgligt, och jag undrar om deras nära ens är här.
Jag tror inte jag hade varit det.
Och själv har jag inte riktigt begripet varför man vill ner dit och offra sina liv, och speciellt när man är så ung och har ett helt liv framför sig.
Men man kan ju inte förstå alla, så är det ju.
Jag frågar en militär polis som går förbi hur lång tid det här kommer ta och hon svarar mig att de nog kommer ta runt 2 timmar.
Så jag tänker att jag skyndar mig upp till Thailändska ambassaden och hämtar ut mitt pass under tiden eftersom man bara får hämta ut det mellan 14-16 och klockan är ju strax två.
Kommer in där och det är typ 30 nr före mig och proppfullt med folk.
Hinner vara där i 30 minuter innan Niklas ringer mig och undrar var jag är och säger att det är redan klart, och att han snart ska dra där ifrån.
Så då hade jag ju missat halva grejen och framför allt att få se honom.
Så när jag tillslut får ut mitt pass får jag jogga tillbaka i mina blöta stora moonboots.
Hittar honom i kön till lastbilarna, där de ska lämna in sina militär kläder.
Så i en kvart hinner jag se honom, men det gör inget.
Jag är bara glad att han är hemma och välbehållen.
Sedan skulle han iväg på en kryssning med ett 20-tal polare så han var lite stressad.
Jag drog vidare till Thomson för att hämta upp min nya fina dyra backpackväska som ja fått i för tidig julklapp av min dubbla uppsättning föräldrar ;)
Vi drog iväg å käkade lite Thai, och Thomson satt mest å pratade om sin skoter han köpt, som han längtar så mycket efter.
Han låter som ett litet barn som har fått den senaste coola leksaks bilen, lill killen min <3
Själv hoppas jag att den kommer efter julafton, för då kommer hn stanna här nere i sthlm å fira jul med mig.
Sen var det vidare till Jocke å Disa för att skriva ut fotona på mig och mina syskon, så jag sedan kunde åka hem och fortsätta på mamma och min styvpappas julklappar.
Och drömma om mitt nya jobb erbjudande som jag fick av Rolle på båten.
Paryfixare på Magaluf maj-september......
